för att bli ultra igen....att springa långt med glädje igen...iaf så smått börja träna längre distanser igen.

När jag kände att den inte ville , mäktade med , avkydde allt långt och att min kropp blev stressad av av "springa som förut" blev det ännu värre. Jag kopplar ALLT till det som hände i våras , fast jag hela tiden lämna all oro och vanmakt utanför kroppen, så bet sig förtvivlan, oron, otroligt stark i hela kroppen. Frågan dök upp titt som tätt - är jag verkligen hjärtsjuk ? hur allvarligt då ? och även om jag och några andra tänkte- är det bara stress, eller astman ? men ALLA läkare va så inne på mitt hjärta, så mina tankar drogs mycket snabbt åt det hållet också.....och jag märkte ju också att jag hade "hjärtsjukesymtomer"....tröttheten, hjärtat som jobbade hårt, andningssvårighetet som hette duga , upp till våning 3 där jag bor blev ett jättejobb för hjärtat/andning....när vi skulle gå i en backe med barnen i skogen , kunde inte prata med barnen medans jag gick....till slut gick inga känslor att hejda ...utan rakt in i kroppen....som blev "förlamadorolig" och inte kunde springa....ALL känsla för långlöp tävlingar va som bortblåsta.....4-5 km var som ett långpass för mej....även när jag  fick min nya astma medicin blev det så....jag var så jävla rädd för att dö. Även om jag nu visste att astman var roten till det onda och stress.....fortfarande nu i september får kroppen en förlamande känsla när jag tänker långlöp, tänkte tom hur fan kan man springa 6 timmar på bana , eller ett ultralopp....vilket jag har gjort massor av gånger.....!!!    men jag lät kroppen springa så länge den ville, blev mest 4-5 km....ibland 10-13 men då kunde jag va så slut sen....

Men igår lyssnade jag på en nykänsla som kom ......jag kände mej lite sugen på Ryssis 10 km slingan .....10 km så där innan jag ens börjat springa....vaknar och känner å vad kul ! ........

Så jag provar idag !   

Kanske så småningom vill kroppen bli en Ultra igen ....  

Hoppas kroppens  rädsla för att dö , dör ut liksom.....