Jag är sjukt lycklig, levlade upp liksom, känner mej hel, jag lever igen ja tusan alla känslor och tankar, frustation.....vilken känsla att springa där i solen över skogsbacken....känna våren, mina ben springer, jobbar igen, mina lungor får anstränga sig igen.......galen av lycka för 2 km !! jag kanske har skit ont i morgon, men det struntar jag totakt i!   Min ortoped ringde idag och vill att jag så fort som möjligt på måndag åker och röntgar mitt knä igen, då ståendes för att se om jag har nedsliten ledyta i leden eller inte....är den det är risken för att reta igång artrosen stor..vid artroskopi ..för jag var ju som sagt i den åldern , ja, ja !  Då kunde jag inte låta bli och fråga: blir min skada värre om jag springer ? nej det blir den inte, men du kan få ont !!    VA?????   shit ! sen visste jag inte hur fort jag skulle ta mej hem när jag slutade......för att snöra på mej mina Hoka   sen ut på spring ! 2 km och blev som rosa maschmallow i hela kroppen, mitt hjärta och själ som gelehallon...ja, ni vet när smaken sprider sig i munnen...mmmmmm. Så lycklig, som jag har väntat på det här! Körde ett pass spinning efteråt, funkade bra med knät. 

Att jag inte kommer kunna springa Ultralopp mer det kan jag inse, men springa vill jag fortsätta med, några mil i veckan iaf   jag behöver springa. Jag har ju klarat livet jag blev tilldelad, genom att ha pannben och kunna springa mil efter mil, vecka efter vecka, år efter år.... Ett sätt att överleva. Det liv jag har nu är inte alls lika ansträngande. Men fortfarande är löpningen en välbehövlig ventil. En identitet. kommer sova gott i natt.